I mars 2013 blev jag kallad på möte med min handläggare. Hon ville prata om mitt umgänge. Eftersom det aldrig hade varit någonting fel vid mina umgängen så tänkte jag att det måste gälla min önskan om utökad tid. 

Jag kommer ner till henn o vi börjar att prata om mitt umgänge. Får en massa beröm över det men så säger hon (jag minns inte ordagrant):

Nu ska (sonen) in på bup, så nu får ditt umgänge lugna ner sig lite o du får backa..då det ska vara lugnt runt (sonen) medans utredning görs så att den blir så bra som möjligt. Vill du ha umgängesbegränsningen på papper eller räcker det med muntligt? Får vill du ha det på papper så får jag ordna det, men det kommer inte att se så bra ut i dina papper.

Jag svarar henne att det räcker med muntligt (kändes dessutom inte så bra att få det skriftligt efter det som hon sa om att det inte ser så bra ut. 

Idag vet jag att sonen INTE har kommit in för utredning fortfarande då det är mellan 2-3års väntetid. Detta får ju familjehem o handläggare veta då de anmäler honom till utredning. Men ändå fick jag backa..det har alltså gått mer än 2 år sedan som de sa att han skulle in på bup för utredning o mitt umgänge upphörde. O inte nog med det..det e prat om vårdnadsöverföring o familjehemmet påstår att det vore bra för sonen om det blev en överföring för han ska tydligen vara rädd för mig..rädd/orolig för att träffa mig. Konstigt att han har blivit det den sista tiden. jag fick veta att han saknar sin första mamma..o att han kanske ska då träffa henne när han fyller 10 år. (Han fyller 10 år nu i oktober).

 Han säger även att han längtar efter mig o vill träffa mig. Eh Va?? O han påstås bara rädd/orolig. Skitsnack..men lätt för ett familjehem att säga o vända på orden som han säger till någonting helt annat. Har hans ord om saknad o längtan på sms från någon som har träffat min son som jag litar på. 

Idag blev det helt plötsligt en mycket jobbig dag..hör vår granne komma hem..efter henne kommer hennes två söner..den minsta protesterar mot någonting som mamma säger..o jag hör henne svara honom o följt av det gråt o argt skrik från den lille.. Jag ler åt situationen o minns tillbaka på mina egna små.. Och där suddades mitt leende ut..o tårarna börjar att rinna..saknar mina små barn så det för ont i hjärtat..saknaden e så enormt stor så ibland vet jag inte hur jag ska kunna hantera den. Den sliter o drar i mig..känns som om jag ska gå sönder..känns som om hjärtst ska gå i miljoner bitar.. 

Saknaden blir ju ännu större då jag inte har fått träffat mina barn på flera år. Pga att de skulle in på bup för utredning gällande diagnoser. Den ena sonen har ännu inte fått komma in o det har nu gått 2 1/2 år sedan jag såg/pratade med honom sista gången. O detta har socialen o familjehem vetat om hela tiden..att kön in till bup är flera år..men jag har ändå inte fått träffa honom. Trots att han inte har kommit in ännu. (Se nästa inlägg)

Saknaden sliter i min kropp o gör så jävla ont..